Långt ifrån alla hatbrott mot transpersoner anmäls. En förklaring är att det ofta uppstår känslor som skuld och skam när man blir utsatt för ett brott på grund av den man är. En annan att man inte litar på att bli trodd på eller bra bemött om man anmäler. En tredje är att man känner sig osäker – vad är egentligen ett hatbrott? Listan kan göras ännu längre.
Men oavsett anledning vet vi att många inte anmäler eller tror sig ha rätt till hjälp. Det är därför vi har startat initiativet Vision noll hatbrott – ett steg mot att ingen ska utsättas för brott på grund av könsuttryck eller könsidentitet. Du kan läsa mer om detta och vad vi kräver längst ner på sidan.
På den här sidan har vi samlat information om dina rättigheter, vad hatbrott är, hur en anmälan går till och vad du kan få stöd.
Hatbrott handlar om motivet till gärningen. Att kränka en människa på grund av könsuttryck eller könsidentitet är olagligt. Oavsett hur kränkningen tar sig uttryck. Det betyder att såväl klotter som misshandel kan räknas som hatbrott och leda till straffskärpning. Det ses nämligen som extra allvarligt eftersom det är ett angrepp på mänskliga rättigheter och strider mot principen om allas lika värde.
Hatbrott kan också innefatta fler diskrimineringsgrunder än könsuttryck eller könsidentitet. Etnisk bakgrund, hudfärg, nationalitet och trosbekännelse är några exempel. Icke-vita transpersoner kan alltså leva med dubbel eller mångdubbel risk för utsatthet. Vissa studier har även visat att ickebinära transpersoner lever med högre risk för utsatthet än vad binära transpersoner gör.
Du behöver inte veta säkert att det är ett hatmotiv som ligger bakom brottet. Det är polisens uppgift, även om de ibland kan ha svårt att bevisa det. Men din upplevelse spelar roll. Om du tror att du har blivit utsatt för att du är transperson är det viktigt att du berättar det i anmälan. Vill du ha stöd i samband med kontakt med polisen kan du få hjälp av en organisation. Ett exempel är RFSL Stödmottagning.
Även om just din anmälan läggs ner, till exempel i brist på bevis, är inte brottet mindre verkligt. Eller mindre viktigt. Att göra en anmälan kan kännas bra för att visa för sig själv och andra att det man varit med om inte är okej. Dessutom förs alla brott som anmäls in i statistiken. Det ger polisen och politikerna en tydligare bild av hur våldet mot transpersoner ser ut, och kan på sikt leda till att särskilda insatser görs.
Antingen kontaktar du en polisstation eller så ringer du 114 14 och gör en anmälan över telefon. Vill du prata med någon innan du ringer, eller få stöd i samband med kontakt med polisen, kan du kontakta en organisation. Ett exempel är RFSL:s stödmottagning (du hittar kontaktuppgifter lite längre ner på denna sida).
Ingen har rätt att utsätta dig för kränkningar, hot eller våld för att du är du. Oavsett om personen som behandlat dig illa är någon du känner, en familjemedlem, en partner eller någon helt okänd har du rätt till stöd och hjälp. Kontakta gärna en stödjour för samtal och vägledning om dina rättigheter. Här nedan har vi listat några av dem. Du som är upp till 26 år kan också boka en samtalstid hos vår kurator.
Information och stödfunktioner är viktiga insatser för att öka antalet anmälningar av transfobiska hatbrott. Men för att kunna uppnå vår vision om att ingen ska bli utsatt för brott på grund av könsidentitet eller könsuttryck krävs politiska krafttag och engagemang från våra makthavare. Vi kräver:
De senaste årens transfobiska utspel av såväl politiker som i public service är en farlig utveckling. En nationell strategi som erkänner att transfobi existerar samt vilka narrativ det bygger på skulle vara ett stort stöd för enskilda transpersoner och de som arbetar mot transfobi.
Transpersoner ska kunna räkna med att inte bli felkönade, att rätt namn används och att slippa irrelevanta eller påträngande frågor i kontakt med samhällsinstanser. Vi efterfrågar även tydlig information om vart man ska vända sig om man har blivit illa bemött vid kontakten.
Ideella jourer och skyddade boenden behövs för att ge stöd till de som utsätts för våld, hot eller trakasserier, där mäns våld mot kvinnor är det vanligaste. Men jourerna kämpar med låg och kortsiktig finansiering, brist på lokaler och hög administration. Alla kvinno-, tjej- och transjourer i Sverige bör få mer riktad finansiering och stöd från offentligheten med samordning och lokaler. Det kan för vissa handla om något så enkelt som att få låna mötesrum och IT-system av den närmaste kommunen. Finansieringen till alla jourer måste bli högre, men särskilt stöd bör riktas mot jourer som har särskild kompetens att bemöta och stödja transpersoner. Transpersoner har rätt att söka stöd hos allmänna jourer precis som alla andra, men för en del är det en stor trygghet att veta att någon förstår transfobi och utsattheten den skapar.
Håller du med? Bli medlem i Transammans här.
