Att stå bakom eller framför sitt barn?
Att vara närstående, i mitt fall pappa till en dotter (L) som är trans, kan vara både himmel och helvete. Man kan känna sig ensammast i världen i närheten av dysforin, men kan också få fantastiska glimtar av det som kallas könseufori, när allt faller på plats.
Att stå bakom
Vår resa började för drygt sex år sedan, när L var tio. Det som öppnade upp för samtalet var hennes lika enkla som självklara kommentar: ”Jag vill inte klä mig i killkläder mer, de är fula och tråkiga”. Efter den dagen tror jag inte L använt ett enda plagg köpt på en ”killavdelning”. Sedan gick det ganska fort och vi förstod att det var mer än en klädfråga. L uttryckte stark vantrivseln med sin kropp,
ville efter ett tag byta pronomen och ytterligare lite längre fram också byta namn. Vi lät L leda och följde efter henne. Vi varken pushade eller bromsade, vi gick efter, läste på och försökte stötta på bästa sätt. En helt avgörande faktor var Transkollo. Jag och L fick chansen att vara med. Hon valde då fortfarande pronomenet han och sitt gamla namn tillsammans med ett väldigt kvinnligt eller flickigt könsuttryck. L fick vara helt sig själv och den hon var då i en hundra procent trygg miljö. Det var fritt fram att testa att vara någon annan utan ifrågasättande, blickar eller kommentarer. Jag kunde tryggt följa med och stå bakom mitt barn. Samtidigt som jag fick ett första nätverk av andra föräldrar, något som ibland varit räddningen när det varit som tuffast. I den bästa av världar hade alla barn fått vara på den typen av utforskande läger, trans såväl som cis och ickebinära.
Att stå framför
I år fick Transkollot ställa in! Det hade riktats så pass allvarliga hot mot kollot att det ställdes in då Transammans tillsammans med RFSL Ungdom inte kände att de kunde garantera barnens säkerhet. I stället fick tiden läggas på kriskommunikation, polisanmälan och uppföljning. Det är oerhört sorgligt,
men tyvärr inte särskilt förvånande. Tonen mot transpersoner är tidvis helt vidrig. Det räcker att t.ex. Tone Sekelius ställer upp i melodifestivalen så svämmar sociala medier över av hat. Vi har ett politiskt parti som nära samverkar med och påverkar regeringen samtidigt som de sprider hat mot hbtqi+personer. De grövsta påhoppen kommer från denna bruna del av samhället. Samtidigt ifrågasätts transpersoner av allt från public service till delar av den feministiska rörelsen. De man trodde skulle vara våra vänner. Det gör att de som arbetar med transvård blir osäkra, direktiv förändras och ovissheten kring vilken hjälp man kan få blir otroligt plågsam. Ryggmärgsreaktionen blir att ställa sig framför sitt barn som ett skydd. Att vara den som först tar emot brutna löften från vården, att anmäla, säga mot och kriga i kommentarsfälten på facebook och twitter. Att inte berätta allt utan bli ett filter.
I stand by you
Från transfobt håll kan vi ibland få höra att det är vi som pushar våra barn att bli trans. Det är kanske ett av de dummaste påståenden jag stött på. Vilken förälder skulle mot barnets vilja utsätta barnet för vårdköer på upp till tre år med olika besked från dag till dag? Vilken förälder önskar att deras barn ska hatas och hotas? Vilken förälder önskar att deras barn ska göras till åtlöje av public service på bästa sändningstid? Jag vill, liksom den absoluta majoriteten av alla föräldrar, mina barns bästa. Att de ska få vara sina sanna jag och hitta vänskap och kärlek i livet. Jag vill egentligen vare sig stå bakom eller framför utan nära bredvid. I brist på en perfekt svensk översättning så skulle jag säga I will stand by you. När vi klarat det första steget, att ge våra barn det de behöver är nästa steg att bredda det även utanför den egna familjen och bli en allierad.
I´ll stand by you,
I´ll stand by you, wont let nobody hurt you,
I´ll stand by you.
Baby, even to your darkest hour, and I´ll never desert you,
I´ll stand by you.
And when, when the night falls on you baby,
You´re feeling all alone, you´re wandering on your own,
I´ll stand by you.
(Chrissie Hynde, the Pretenders)
/Martin Nihlgård (han), styrelseledamot Transammans nationella styrelse, Transammans talesperson i närståendefrågor