24 årig – FtM. När jag var liten så tänkte jag att jag var bara som alla andra barn. Jag tänkte inte så mycket på min könsidentitet – för jag visste inte vad det var antagligen. Jag var bara jag, Inte ”tjejen” eller ”flickan”.
Jag lekte mest med pojkar i lågstadiet, men i den åldern brydde sig ingen om det. Först i mellanstadiet började jag känna att flickor skulle leka med flickor och pojkar med pojkar. Jag påverkades inte så mycket av de dock utan hade fortfarande en bästa killkompis men sedan även en bästa tjejkompis.
Jag tänkte inte så mycket över mitt egna kön, dock kommer jag ihåg att när man lekte lekar med ”roller” (mamma, pappa, barn osv). så ville jag inte vara mamma. Jag önskade inte heller att bära kjolar och klänningar. samt färgen rosa. Jag kommer inte ihåg varför jag kände så, eller så kanske jag bara inte förstod mina känslor då. Genom barndom och tidiga tonåren så utövade jag massor av traditionellt ”tjejiga” idrotter, t.ex: gymnastik, trampolin och konståkning. Jag älskade idrotten och är idag fortfarande stolt över det jag lyckades med inom dessa.
Men jag kände mig aldrig nöjd med hur jag såg ut och ogillade min kropp väldigt mycket. Det var ungefär som om jag levde i ett grått moln. Det var senare runt 13/14 års åldern som jag upptäckte den japanska kulturen och ”cosplay” (där man alltså klär ut sig till karaktärer från spel, filmer, anime, osv.). Jag började delta i denna kulturen och även cosplaya manliga käraktärer. När jag fick gå omkring på mässor iklädd cosplay och då se ut och kanske bete mig mer manligt så kändes det så mycket bättre. Det är en konstig känsla men allt kändes bara bra. Jag fick alltså här redan smygstarta ett så kallat ”real-life test”, redan innan min utredning påbörjats!
Senare genom sökningar på internet hittade jag begreppet transperson och helt plötsligt kunde jag sätta ord på mina känslor. Det var fantastiskt och så lättande. Att det jag kände faktiskt var sant och att jag inte var ensam. Jag fick sedan hjälp av en vän med att ta kontakt med BUP och senare få en remiss till ett utredningsteam. Själva utredningprocessen var såklart väldigt jobbig. Och på ett sätt mådde jag sämre under en period pga de långa väntetiderna. Jag visste ju nu vad som var fel och ville så fort som möjligt stoppa min utveckling åt fel håll. Men man kunde inget annat göra än att hålla ut och vänta. Men den perioden har gjort mig starkare idag och jag är tacksam över allt stöd jag hade.
På ett sätt tror jag att jag har haft tur då jag alltid bemötts bra, både av vårdpersonal, samt vänner och familj.