”Ett av mina tidigaste barndomsminnen är också det mest förbjudna. I alla fall för mig och under min uppväxt. Att vilja vara en flicka, när en är född som pojke. Förstod att det var fel. Att vilja ha en klänning, som mina systrar. Försökte säga det till mamma och pappa när jag var barn. Men det togs inte emot bra. Onaturligt och skamfyllt. Mamma grät. Det var så jobbigt så jag tordes aldrig igen hemma.
Sedan har jag tryckt undan denna sidan. Den har alltid funnits där, men har aldrig fått existera synligt. Hela skolgången gick. Utvecklade en stereotyp manlig bild av mig själv. Jag blev hantverkare. Tränade och höll på med bilar. Fick även fru och barn som jag älskar. I samband med att jag skulle fylla 30 fick jag en stor sorg över att aldrig släppt fram denna kvinnliga sida. Det i kombination med mognad och sämre kontakt med mina föräldrar fick mig till slut att komma ut hemma. Det var skakigt. Ändå har jag en ganska öppensinnad fru. Hoppas hon stannar med mig.
Nu har jag idag gått ut i blus, kappa, leggings, och pumps. Tycker jag såg ok ut. En bra början. Får se vart det leder. Hoppas på en god fortsättning. Anna heter mitt kvinnliga jag.”
/Anna