Nu måste jag skriva långt. Vill att du som läser ska kunna leva dig in och förstå hur det kan vara att ha ett barn som är trans. Detta är en sann berättelse: Föreställ dig nu att du är förälder till denna trans-kille: Under barndomsåren märks det inte så mycket, mer än att ditt barn är väldigt ointresserad av klänningar och inte särskilt ”tjejig” i sätt eller intressen.
Barndomen är trygg, i ett tryggt samhälle med en mamma och en pappa som är lyckliga tillsammans och har ett jämlikt och stabilt förhållande, syskon, släktingar som bryr sig, vänner mm mm Så efter puberteten (Som kom tidigt, redan i 11-årsåldern) börjar ditt barn verkligen hata de feminina delarna av sin kropp, vägrar ha klänningar, gråter floder över brösten som är så fel och så tydligt syns. Ditt barn. Som säger ”jag är kille” Som berättar att han blir kär i tjejer. Som efter ytterligare en tid vill dö , skada sig själv, inte visa sig i skolan och gör allt för att de förhatliga brösten inte ska synas. (En del transpersoner har lindat hårt med bandage och skadat både revben och inre organ)
Nu finns det bra binders att köpa, men de ska inte bäras under motionerande och inte i mer än 8h. Så transungdomen får välja bort aktiviteter för att inte ha binder för länge. Det är dessutom varmt och obekvämt på sommaren. Du lider med ungdomen över allt detta. Du lider också med honom varje månad när mensen kommer. Den så otroligt förhatliga återkommande plågan som ökar kroppshatet ännu mer. Som känns så fel och pinsamt att man inte ens kan kalla den ”mens” utan behöver ett kodord för att minska ångesten.
Är du som läser man? Föreställ dig då om du fått mens och bröst som ung. Det är EXAKT lika fel för en transkille. Som vuxen ansvarig pratar du förstås massor med ungdomen. Ställer frågor, kommer med teorier, har invändningar. Är väldigt skeptisk i början. Förstår inte. Har ingen erfarenhet. Men du fattar när åren går att detta inte bara ”går över” Är du en ansvarsfull vuxen låter du förståss också ungdomen få gå hos psykolog och läkare för sitt mående.
Det leder till utredning för könsdysfori under flera år (Ja det är så det går till – utredningen är lång) Ungdomen får efter en lång tid stopphormoner. De tas inte under lång tid pga att DÅ finns en liten risk för benskörhet. (Vilket förstås ungdomen struntar i då detta är viktigare än allt för honom. Men föräldrar och läkare samtalar, tar ansvar och har koll för att det inte ska bli under för lång tid. Du som förälder känner dig förstås också extra ansvarig för att komplettera med bra kost, motion etc för barnet) Ungdomen mår nu betydligt bättre efter att äntligen ha fått slut på den ångestframkallande mensen Och självhatet minskar drastiskt . Du märker ett nytt skimmer, ett nytt självförtroende.
Som vuxen fortsätter du förstås prata med din ungdom under åren om hur det är, om något ändrats, ångras och du märker att oavsett vad som sker i ungdomens liv för övrigt – förhållanden, skola, intressen mm så kvarstår detta – oförändrat. ”Jag är kille och klarar inte att leva och bli sedd som något annat.” Psykologer och läkare med lång erfarenhet konstaterar efter flera år att det verkligen är könsdysfori och tonåringen står i kö för att minska ner brösten och äntligen få slippa den så begränsande bindern.
Som ansvarig vuxen fortsätter du förstås prata med ungdomen. Ungdomen har under flera år varit helt på det klara med att han inte kommer kunna bli gravid, amma osv när han genomgått dessa steg. Det vill han absolut inte heller. Det är ju något som kvinnor gör och han vill inte göra det – lika lite som du som är man och läser detta skulle vilja det. Han är helt inne på adoption när han blir vuxen och tycker att det är en bra ide – även ansvarsmässigt: Att ta hand om barn som redan finns, som inte har någon, istället för att ”producera nya” Det här är inget lättvindigt för honom Han har självklart funderat massor fram och tillbaka ur alla aspekter.
Hans största önskan är förstås att han bara kunde fått födas som en ”helt vanlig kille” och slippa allt detta. Som han ofta säger: ”Man VILL inte vara trans. Det är alldeles för jobbigt. Om man hade ett val skulle man aldrig välja det.” Han har själv tagit reda på massor av info på nätet och via läkarna/psykologerna och längtar väldigt mycket efter att få testosteron och äntligen kunna få skäggväxt och mörkare röst som alla andra killar. Men han har också läst om alla faror med att skaffa testosteron själv, utomlands osv som vissa gör och väntar därför tålmodigt på den säkra testosteron han kan få av den Svenska sjukvården. Står ut med att gå i 9:an som kille utan skäggväxt och med ljusare röst och mer feminin kropp än vad som känns bra.
Nu närmar sig tiden för gymnasiet, för bröstförminskning och att få börja med testosteron och han är SÅ glad. Som ansvarig vuxen är du naturligtvis lite orolig men du har varit med på denna resa länge nu och ser hur din ungdom går från klarhet till klarhet och hur detta verkligen är hans stora längtan. Att få se ut som och bli bedömd som den han är inuti. Hur han kommer att kunna leva och röra sig utan den begränsande bindern, få former som mer motsvarar de killar normalt brukar ha. Känna självförtroende. Känna sig hemma. Detta vill ingen förälder missunna sitt barn.
Självklart vill man helst att ens barn inte ska få några mediciner, behandlingar, operationer i kroppen öht. Man har skött denna kropp sen den var värnlös och nyfödd. Det tar tid att vänja sig vid att ens barn inte älskar den kropp man själv älskar så högt. Det gör ont. Men barnets ”själ” , barnets inre, barnets självbild, barnets självkänsla, barnets mentala hälsa, barnets lycka, barnets ork att ÖVERLEVA väger SÅ mycket tyngre. Många barn genomgår operationer, medicinska behandlingar som är betydligt svårare och mer riskfyllda. Riskerna med hormonstoppare och testosteron, kontrollerade av sjukvården, är små i jämförelse med mycket annat som många människor går igenom medicinskt. Så. Du är glad att din ungdom är så frisk och stark i övrigt, att han inte har några fysiska besvär och du hoppas att testosteronet blir bra för honom.
Han själv är helt övertygad om det (läkare och psykologer som känner honom också) – även om han är klok nog att fatta att testosteron inte är nån ”mirakelkur som gör hela livet lätt”. Han är alldeles för påläst och begåvad för att tro det. Men han får möjligheten att äntligen se sitt inre speglas i det yttre. Att bli sedd utifrån som det kön han är inuti. Att få passa in bättre som kille och känna sig lite mer ”normal”.
Som ansvarstagande förälder unnar man sin ungdom detta av hela sitt hjärta och står beredd bredvid redo att rycka in när och hur det än behövs under processen. Och i framtiden. Detta är ett exempel ur verkligheten. Vår verklighet. Finns många många liknande från andra föräldrar. Hörde att en av föräldrarna som medverkade i det nu så omdebatterade Uppdrag granskning själv hade sagt upp kontakten med sitt trans-barn, som förstås var väldigt upprörd över att ha blivit omnämnd så felaktigt av en förälder som inte har koll öht och satt och spekulerade fritt. Är det att ta ansvar? Överge sitt barn. Hur hade du gjort?