Att berätta för släkten. Mia gruvade sig. Vad skulle de tro? De skulle aldrig förstå. Kanske tänka att det bara var en barnslig nyck. Att det här med utredning bara var trams. Mia tänkte på sina egna reaktioner. Om hur svårt hon hade att fortfarande föreställa sig att hennes dotter skulle bli en man med mörk röst och skäggstubb. Var inte det konstigt? Hon skämdes för sina tankar.
På jobbet fanns en man som blivit kvinna. Han hade varit runt 55 när han påbörjade sin utredning. Mia mindes chefens utrop första gången kollegerna berättade om medarbetaren.
– Va ska han skära av sig pitten?!
Så grovt, tänkte Mia då. Även om chefen inte hade sagt det mer än i kretsen av fyra personer. Det fanns också en avlägsen ung släkting. En slags brylling. De träffades inte ofta. På begravningar eller större bröllop. Han var några år äldre än Freddy. Född Agnes. Nu Andreas. Som Mia hade fått det berättat för sig, hade han fått stöd av sin mamma, men pappan hade inte velat acceptera. Så okänsligt tyckte Mia. Så kan man väl inte göra mot sitt barn.
Det var då det. Nu förstod hon. Det var så enkelt att moralisera över andra. Att tänka vad som är rätt och fel. När det låg alldeles inpå skinnet blev allt så mycket svårare. Att det handlade om ens eget kött och blod. Om ens barn som växt ur ens kropp. Men nu en egen person med egna känslor ett eget liv. Mia hade svårt att ta in. Att Freddys kropp. Hennes lilla flicka inte skulle bli en kvinna. Utan en man.
Mia tog det en efter en. Tyckte det var lika jobbigt varje gång. Men sa åt exmannen att han fick ta det med sina föräldrar, Freddys farmor och farfar och de andra. Fast ingen förfasade sig. Ingen sa: att det går nog över. Ingen sa: vad händer om hon ångrar sig. Ingen sa: vad är det för påhitt. Ingen sa: det är ju för att du aldrig satte på henne rosa kläder och gav henne ett barbiehus i julklapp och lät henne gå på balett.
De sa: Hur länge har det varit så? Hur mår Freddy nu? Hur går det i skolan? Morfadern ställde en bekymrad fråga om Freddy skulle växa när han fick testosteron. Han var ju så kort.
– Nej, han kommer inte växa mer.
– Är det alldeles säkert? Jag minns hur det var med din farfar. Han var så kort, men när han ryckte in i det militära började han växa. Så man kan nog växa tills man fyller 19– 20? sa morfadern förhoppningsfullt.
– Läkaren säger att Freddy inte kommer växa. Han kommer aldrig bli mer än 1,60, sa Mia men tyckte det var lite rart med morfaderns bekymran och försök att trösta. Att fokusera på längden var också ett sätt att engagera sig. Längden var faktiskt något en av de saker Freddy störde sig på mest och ständigt upprepade men som han brottades med att försöka acceptera. Att han alltid skulle vara en kort kille. Kanske var det en bidragande orsak till att den japanska populärkulturen var så intressant. Japanska män var inte långa.