Jag är en ickebinär person. När jag säger ickebinär är det för att jag vägrar tillåta andra tvinga in mig till något jag inte är, att vara där jag är idag tog tid att nå.
Innan dess levde jag som ciskvinna och försökte desperat hoppa efter alla förväntningar som hundben, och när jag misslyckades så hatade jag mig själv. Många gånger i tonåren så klandrade jag mig för att vara en dålig flicka, vilket även var varför jag självskadande.
När jag kom till Ericastiftelsen så öppnades mina ögon, vi pratade om när endast ett narrativ får höras. Där förstod jag att livet är så mycket mer än jag trott och jag vågade började vara precis så som jag vill. Idag är jag mycket lyckligare och ser med hoppfullhet fram emot när vi inför ett tredje lagligt kön.