Jag visste att jag var kille från 4-9 års åldern. Jag bad till gud om att jag skulle vakna upp som kille, grät mig till sömns. Låtsades vara kille online, blev sen lite äldre och trodde jag var sjuk i huvudet. Att INGEN var som mig, tänkte på självmord som 10-12 åring ifall någon fick reda på hur jag kände, vem jag ”låtsades” vara när det själva verket var mitt riktiga jag.
Några år senare upptäckte jag för första gången ordet trans, vad det betyder. Att jag inte är sjuk i huvudet och att jag till och med kan få testosteron och leva ett lyckligt liv, älska min kropp. Tog kontakt med umo som ca 12 åring och ville börja utredning. Det fanns bara i Stockholm för de under 18. Så jag fick vänta ett bra tag. Sen var kötiden 22! månader. Under tiden utvecklat mer och mer könsdysfori då jag var i puberteten. Självmordstankar blev till försök, pga väntan till vård. Jag kan inte hålla ut längre. Real life expirement borde slopas. Det är en sjuk regel, vi som vart ute och levt med nytt namn bara kläder från andra avdelningen i 6 år borde ej tvingas vänta 1 ytterliga år på detta. I hop med utredning 1-3 år. Det tar ofta 3-6 år innan man får börja det är vansinne. Innan UG var jag 3-5 månader till testosteronbehandling, nu vet jag ingenting och är rädd. Rädd att de ska bli ÄNNU hårdare regler Ännu längre väntetid.
Det klarar inte jag, och många andra. Vi har redan väntat för länge, vi behöver hjälp nu. Att ta detransitioners på STÖRRE allvar än oss, är en kränkning. De är 0.4-2% och vi resten 98% lever redan som de VARJE DAG. Det är så dysfori är. Det är en verklighet. De FÅR könsdysfori om de ångrar sig, vi har det redan varje dag! Fatta allvaret innan fler liv försvinner.