Under hela min uppväxt tänkte jag att det handlade om kroppskomplex. Jag tänkte att det nog var normalt att hata sin kropp, alla tjejer gjorde ju det. Det var nog något som skulle gå över när jag vant mig vid förändringen som puberteten innebar. Medan de andra pratade om storek och form handlade det för mig om existensen. Det spelade ingen roll för mig hur mina bröst såg ut – det handlade om att jag hade bröst. Jag ville bara att de skulle bort och jag var så arg på min kropp för att den hade växt fram sådana åt mig.
Jag kände länge att jag var fel sorts kvinna och om jag bara anpassade mig så skulle jag må bättre. Jag har alltid gillat feminina sammanhang. Och nu menar jag stereotypa sådana där vi pratar på djupet om känslor, fikar och stöttar varandra. Jag fann mig aldrig i grabbiga rum och jag tryckte undan mina känslor ännu mer. Jag hade en klar och tydlig bild av hur en skulle vara som transman och jag hittade inte mig själv inom den bilden. Jag hade aldrig varit en pojkflicka och jag var väldig duktig (utåt sätt) på att passa in i den feminina rollen.
Det var först när jag hittade nya sammanhang efter gymnasiet som jag började förstå att det är okej att vara på olika sätt utan att det behöver att ha att göra med sin könsidentitet. Det låter i efterhand banalt men det var viktigt för mig att träffa feminina män, maskulina kvinnor och umgås med människor som hade sin könsidentitet utanför det binära.
Jag vägde länge för och nackdelar socialt med att söka hjälp. Hade mycket destruktiva tankar kring att jag var äcklig, folk skulle sluta umgås med mig om dom visste och jag spenderade många kvällar och nätter med panikångest och/eller i fosterställning. Samtidigt som jag passade bra in (utåt sett) i den feminina rollen blev det ändå bara värre och värre. Min sociala ångest ökade och jag ville inte gå ut för länge ifall jag behövde använda toaletten. Jag gick inte på klubbar som hade uppdelade toaletter och begränsade min vardag då jag blev stressad av att vara på nya platser.
Jag ville inte påbörja en ny utbildning och jag utvecklade telefonskräck eftersom personer bara hörde min ljusa röst etc etc. Jag hade hållit det hemlig i hela mitt liv, främst av rädsla att inte bli tagen på allvar, förskjuten från samhället och hatad. Jag har alltid haft varma och snälla människor i min omgivning och en bra uppväxt så det handlade mer om mina egna tankar och rädslor. Men en dag råkade jag säga det till min flickvän, det liksom flög ur mig. Till min förvåning sa hon INTE ”nä fy vad äckligt”, hon dumpade mig inte utan sa bara att hon redan förstått det. Sedan sökte jag till ANOVA samma vecka. Det gav mig gav mig styrka att komma ut till min familj.
Min mamma blev först chockad och oroad. Det följde många samtal där jag förklarade mina känslor, att jag skulle söka vård och jag förstod att hon var mer oroad än hon ville visa. Jag är väldigt glad över min mammas reaktion, hon vände den aldrig emot mig utan såg det som sin uppgift att utbilda sig själv. Från början var allt väldigt nytt för henne men hon såg till att utbilda sin arbetsplats (de är nu HBTQ-certifierade) och hon har gått med i ”stolta föräldrar” för att få kontakt med andra i samma situation som henne. Jag tror att anhöriga kan behöva att själva genomgå en process och mitt starkaste råd är att göra det tillsammans med andra. Jag orkade aldrig ge mamma all information hon behövde och jag är nu tacksam och glad att hon tog sig tid att finna den någon annanstans. I efterhand önskar jag att jag anförtrott mig till henne tidigare. När jag sökte till ANOVA var jag nyss fyllda 23 år.
Jag hade en tydlig och klar bild av vad som var fel på min kropp och otåligheten växte i mig. Drygt tre år tog det för mig att bli så klar som jag känner att jag behöver. Jag har fått mörkare röst, har fått operera bort mina bröst och uppfattas av omgivningen som man. För mig innebär detta en stor stor lättnad i mitt liv och jag kan få ut så mycket mer livskvalité idag. Men det har varit en lång process dit, jag gick parallellt med utredningen i terapi varje vecka i 2,5 år. Jag har vänt upp och ner på mina tankar och känslor. Men för mig har det varit värt det. Jag har börjat min utbildning, har inte längre varken telefonskräck eller panikångest. Jag inser i skrivandets stund att jag inte haft panikångest på över två år och jag kan vara i offentliga sammanhang utan att oroa mig för mitt mående. Idag har jag inga andra mediciner än mina hormoner och jag tar inte längre anti-depressiva.
För mig handlar det inte om att jag ska förändras som person för att jag har genomgått könsbekräftande behandling. Jag är fortfarande feminin, pratar känslor och tycker om i stort sett samma saker som förut. För mig handlar det om att jag äntligen kan sluta fred med min kropp. Jag kunde inte fungera utan att få behandling och det enda jag kan ångra är att jag inte sökte hjälp tidigare. Idag är jag 27 år och tänker knappt på min könsidentitet längre. Istället har jag nu möjligheten att äntligen fokusera på livet, min utbildning och framtiden. Något som jag inte trodde skulle hända mig.