Jag är förälder till ett barn med transidentitet. Hon föddes i en pojkes kropp, men har alltid varit annorlunda, jämfört med andra pojkar. Hon valde ofta det som många flickor skulle välja att leka med, t.ex. klänningar, dockor och favoritfärgerna var rosa och lila.
Mitt barn har tidigt sagt att drömmen är att stå på melodifestivalscenen och ta ljusa toner. När hon kom ut som trans, vid 13 års ålder, hade hon mått mycket dåligt under några år. Hon hade haft ångest och migrän som gjort det svårt att vara i skolan. Hon hade också börjat förstå att hennes dröm aldrig kunde gå i uppfyllelse, då hon snart skulle få en mörk röst.
Vi ställde oss i kö till vården och hade tur, som fick komma till dem inom 6 månader. Vi har varit på många samtalsbesök och många tester har gjorts. När hon fick stopphormoner började hon äntligen att må bättre. Först då kunde hon andas ut och den svåra migrän hon gått med var som bortblåst. Hon kunde äntligen börja ta ikapp allt hon missat i skolan. Hon ville ju så gärna komma in på en utbildning för att bli musikalartist.
Melodifestivalscenen har bytts ut mot drömmen om att få spela med i en musikal på Broadway. Om hon inte fått stopphormoner i det kritiska läge hon var i, så hade hon troligtvis inte levt idag. När hon väl sa att hon var trans, så var det ingen tvekan om saken för oss föräldrar. Alla pusselbitar föll på plats! Jag önskar bara att jag haft mer kunskap om att vara trans, så att jag förstått det tidigare. Idag är hon 17 år och går på ett musikalgymnasium i Stockholm. Hon är fortfarande första sopran och hennes dröm lever vidare!