Jag heter Mio, jag fyller 21 om ett par veckor och jag är en av de mentalt instabila, förvirrade ungdomarna Uppdrag Granskning varnade dig om. Finns ingen ände på vad som går att kritisera med deras inslag men summa summarum är att det är patetiskt att de har mage att påstå att det inte handlar om transpersoner när de låter en mamma felköna sin trans-son och kontinuerligt kallar mig, min pojkvän och många fler ”flickor som vill bli pojkar”, allt detta i statligt sanktionerad tv som transpersoner hjälpt till med att finansiera med skattepengar.
Jag är icke-binär, men om det finns någon märkbar lutning så lutar jag mer mot kille, jag är kanske 30% kille, 70% ???, 0% tjej. När jag var liten kände jag att jag kunde relatera till transkvinnors berättelser, men jag var under intrycket att det enda sättet att vara trans på var att vara ”en tjej i en killkropp” (ursäktar utdaterat begrepp) så hur kunde jag vara trans om jag redan var en tjej?
Det tog tills jag var 15 innan jag hade tillräckligt med kunskap och självinsikt att inse att jag inte var bekväm med idén att vara en tjej, inte nödvändigtvis för att jag var en kille, jag ville bara göra min egna grej. Förnekar inte att det kan ha med min autismspektrumstörning att göra, om kön är en social struktur så är det självklart att jag som autist tacklar det annorlunda än vad som förväntas enligt normen, precis som med alla andra aspekter av det sociala samspelet. Det betyder inte, som UG kanske implicerat, att jag är mindre trans på grund av min mentala hälsa. Har även klinisk depression som mynnar ur mobbning som spökat genom hela skoltiden, men även den transfobin jag utsätts för. Transpersoner lider av mental ohälsa på grund av transfobi, de är inte trans för att de lider av mental ohälsa.
Jag är i skrivande stund i ett tidigt stadie i min transition. Jag tvekade länge på att ta kontakt med transvården för att jag hade hört skräckhistorier från de mottagningar närmast mig, och det var först för lite mer än ett år sedan som jag skickade in en remiss till ANOVA (tackar min släkt i Nacka enormt mycket för att de låter mig bo hos dem när jag får kallelser). Jag har haft två möten och har inte fått vare sig diagnos eller behandling. Det är en lång process och jag är medveten om det. Jag hoppas bara inte att UG gjort processen längre än vad den behöver vara.
Jag har varit tyst länge nog, och ingen kommer kunna tysta ner mig längre, ju förr ni accepterar det, ju bättre.