Mitt barn föddes med biologiskt kön som flicka, men identifierar sig som kille, är nu 14 år. Har sedan han var liten alltid lekt med killar och trivts bäst med det. I förskoleklass fick han sin första bästa vän, en kille. De var bästa vänner fram till 4:e klass.
I 3:e klass kom han fram till mig och sa plötsligt: mamma ! Jag vill hellre vara kille än tjej. Jag blev jätteförvånad, hade inte väntat mig detta. Det kom så plötsligt och visste inte vad jag skulle svara. Han sa inget mer och vi pratade inte mer om det. När han sedan började 4:e klass började han må dåligt, drog sig undan till sitt rum. Började med självskadebeteende.
I 5:an fick han mens och då blev det värre, han mådde sämre. Vi fick då hjälp av psykolog på barn och ungdomsmottagningen under nästan 1 år. Då berättade min son hur han kände inför sin kropp och att hans könsdysfori ökat i och med att han fick mens. Allt blev så påtagligt då, att kroppen var fel. Psykologen skrev då remiss till Könsdysforimottagningen och vi fick vänta 6 månader på den utredning som nu påbörjats. 3-4 träffar med utredningspsykolog som tog 2 timmar varje gång för att utesluta ev andra psykiatriska diagnoser. Även vi föräldrar fick fylla i ett omfattande formulär och lämna in på första besöket.
Vårt barn har fått fylla i flera formulär och svarat på många frågor. Han har inte tvekat nån gång under de här åren hur han känner sig. Däremot har hans psykiska mående försämrats och skolan blir lidande med mycket frånvaro pga könsdysforin. Nu väntar vi på att få komma till barnendokrin för att han ska få påbörja behandling med stopphormoner för att slippa mensen. Dit är det 6 månaders väntetid minst. Vi har också fått besked att det är åldersgräns på mastektomi och på att påbörja testosteronbehandling.
Det är jobbigt som förälder att se sitt barn må dåligt pga sin kropp och all väntan. Det är en lång process känner jag och psykologen har varit mycket professionell men den långa väntan är extremt jobbig. Önskar att det gått fortare för att börja med stopphormoner för att slippa mens och hormonsvängningar/ pms. Då skulle han få en möjlighet att fundera över sin kropp tills han kan få börja med testosteron. Han har bra kompisar i skolan och på fritiden och det är jag så tacksam över. Jag tycker inte det ska bli en lagstiftning på att man måste vara 25 år innan man gör en könskorrigerande operation. Så länge skulle inte min son orka vänta. Och jag vill ha mitt barn i livet.