När min son för första gången nämde att han är en kille var på en lekplats, var hösten efter att han börjat förskoleklass. (6år gamal) Han lekte på en lekplats med massa okända barn och mitt i leken sprang han bort till mig och sa: ”Mamma om du ska ropa på mig så säg Oskar!”
”Öh…okej!”Svarade jag förvånat.
Jag behövde aldrig ropa på honom så jag behövde aldrig använda namnet Oskar. Hösten och vintern gick och livet fortsatte som vanligt. Tills våren när han senare skulle fylla sju. Då blev han ofta ledsen på kvällarna och jag lyckades inte få honom riktigt glad. Han nämde ofta att han ljugit. Och jag frågade när han har ljugit. Och han svarade att han ljugit ofta på dagis. Och jag svarade att det självklart inte är bra att han ljugit men det var ju så länge sedan och det viktiga är att han inte fortsätter att ljuga mer.
När jag frågade vad det är han ljugit om kunde han inte svara mig. I samband med detta nämnde min mamma att ”hon är nog en pojke”. Jag kände ju skillnaden på honom och hans två år äldre syster att dom inte var riktigt ”lika”. Han älskade spindelmannen och valde aldrig att ha klänning. När dom lekte mamma-pappa-barn var han alltid storebror eller hund.
Han har alltid älskar vuxna män och tytt sig till dom och lekt jättebra med både pojkar och flickor. Självklart kan man göra allt detta även om man är flicka (jag var likadan!) men det var en väldigt kontrast till storasyster som vart helt tvärtom!
En kväll under den perioden när han var ledsen nästan varje kväll lyckades jag tillslut få ur honom vad det var han ”ljög” om. Han är en kille! Ingen i vår bekantskap blev särkilt förvånad när vi berättade! Klart att han är en kille! Det var som om bitar föll på plats! Både för oss men mest för honom. Han fick en ro!
Jag minns första gången jag ”skällde” på honom genom att markera genom att säga högt hans nya namn. När jag såg lyckan i hans ögon när jag skällde på honom, med det namn som han identifierade sig som, log vi båda två. Nu! Nu är han på plats i livet! Snart fyller han nio och han har levt som W i två år nu. Han en en trygg och glad unge som inte mer ligger på kvällarna och gråter och säger att han ljuger mer, nu är han sann mot sig själv.