”Jag är mamma till en fantastisk liten tjej (född i en pojkes kropp) på snart 6år. Redan när hon låg i magen kände jag att det var en tjej. Sedan innan har jag ett barn av varje kön och det fanns ingen önskan om att få en kille eller tjej (jag märker att vissa tänker att man lägger över sin egen önskan om ett visst kön på barnet). När vi väl var på ultraljudet såg vi tydligt att det var en kille. Jag hade då inte en tanke på det här med trans och jag tyckte det kändes så konstigt då jag varit så säker. I alla fall ställde vi in oss på att det var en pojk vi skulle få.
Tiden gick och jag sa ofta att vi hade ett barn av varje kön då minsta alltid upplevts som ”mittemellan”. Men det blev alltmer tydligt att hon föredrog sin systers kläder framför sina egna mer ”pojkiga”. Som 3åring gick hon ofta i klänning och när hon var 4 började hon uttrycka att vi måste sluta säga han/honom. Då hade vi sagt att ”han är en kille som gillar ha klänning” till kompisarna på förskolan som ofta frågade. Hon hade då långt hår och såg ut som vilken tjej som helst. Så vid 4,5år hade vi ett möte med förskolan och alla började säga hon/henne. Efter det trivdes hon mycket bättre på förskolan. Vi har pratat om att man som pojk kan gilla vad man vill i klädväg och även lekar men hon säger alltid att ”mamma jag vet det, men JAG är en tjej”. Hon älskar nagellack och läppglas om hon själv får välja (själv är jag inte så intresserad av smink) och bytte som 4 åring ut alla kalsonger och de kläder hon tyckte att ”de är ju för pojkar”.
Det har aldrig varit några tveksamheter. Hon är så övertygad om vem hon är. Än så länge gillar hon sin kropp och vet att det finns flera flickor som föds med snopp och att hon är alldeles perfekt som hon är. Hon gillar även sitt namn som är ett ”pojknamn” för hon tycker att både flickor och pojkar kan heta det. Jag är så tacksam att hon är trygg i sig själv och önskar så att hon fortsätter acceptera den hon är.”
/Milli