Låt oss börja från början, innan du får lite fel tankar. Tänk dig ett liv, där du inte kan vara dig själv. Du är fången i din egen kropp. Du är fri, men alltid fången. Alla dina minnen finns, men du ser inte dig själv i dem. Inte din egen röst, inte din kropp. Du passerar spegeln, men den du ser, som tittar tillbaka, är inte du. Var är du någonstans. Du vet att personen som tittar tillbaka på dig, speglar kroppen du bär. Men du ser ändå inte dig själv. Varje dag, vecka, månad och år, blir man behandlad som någon man inte är. Man har fått vara någon annan hela tiden. Spelat en roll. Varit en skådespelare i en roll utan manus. Man har fått improvisera fram livet man levt. Man är inte äkta, även om andra tror man är det. Inom sig viskar man, pratar, ropar och skriker ut sitt missnöje. Men varför lyssnar ingen? Ingen hör eller ser ditt riktiga jag, den du är, vill vara. Att vara någon annan än andra ser är en, är ett liv, så jobbigt, att många hamnar i depression, djupa kriser, tyngre bördor och kraven på sig att prestera mer, bättre, bäst för att visa sig dugliga. En inre kamp mot världen, för och mot livet i sig, för sinnet och alla tankar som far runt. Man vet vem man är. Men vet någon annan? Törs man berätta – visa – vara? För många är det ett rent helvete att visa sig ute, vakna på morgonen, spendera vardagen. För andra är det lättare. Varför? För att vi är lika – olika? Många i samma situation känner sig inte trodda, blir inte trodda, blir undanskuffade, skrattade åt, misshandlade, och i värsta tänkbara fall, även berövade livet. Varför? För att de är sig själva? Vi har alla våra personligheter, våra liv och erfarenheter. Många stärkande, andra inte. Vi är alla lika i samhället, även om folk inte vill tro på det. Vi ska få ha samma rätt till ett värdigt liv, och må bra. Medan så inte är fallet på många håll.
