”Jag är mamma till en transperson, som kom ut vid 25 års ålder. Det jag verkligen saknade då var andra transföräldrars berättelser, så jag hoppas många sådana kommer här för nyblivna transföräldrar att läsa. Chocken var stor när mitt barn kom ut! Jag visste absolut ingenting om trans då. Mitt barn hade mått psykiskt dåligt sedan puberteten, inte klarat skolan, skurit sig och sökt hjälp gång på gång. Mycket självmordstankar. Ingen i familjen, inte hen själv heller, förstod hur det kunnat bli så här illa med denna smarta levnadsglada människa! När hen kom ut tänkte vi att detta nog var svaret! Hen var trans och hade bekämpat det i sig själv under alla dessa år. Det var en lättnad, nu kanske allt skulle bli bättre! Enkelt var det inte, 13 års psykisk press sätter sina spår, det löser inte upp sig och försvinner i en handvändning. Men nu när transitionen är klar finns ändå hopp om en framtid, ett liv att bygga. Om bara Försäkringskassan kunnat stötta hade det gått fortare att komma på fötter igen.
Som mamma till denna underbara,kloka.starka person har jag lidit svårt under den här tiden. Jag blev tvungen att omvärdera de senaste 25 åren, försöka se dem i ljuset av att mitt barn varit trans från början. Ändra min historia. Titta i fotoalbumen, prata med andra anhöriga. Hade detta märkts under barndomen, hade vi missat något, hade jag gjort något fel med babyn i magen? Sedan sorgen över att inget varit som jag trott. Sorgen över att mitt barn skulle opereras, sorgen över att aldrig mer få höra hens ljusa skratt. Gud, vad jag har gråtit av saknad efter det barn jag trodde att jag hade! Det är ju samma barn, men ändå inte… Kampen att öva in nytt namn, nytt obekvämt pronomen. Öva öva öva! Inget av detta vet mitt barn. Det är mina problem, min sorg. Mitt barn har nog med sina egna bekymmer och får aldrig tro att hen gjort mig illa! Det har hen ju inte gjort heller. Hen har bara gjort det som måste göras, med stort mod och styrka. Hen har ju liksom jag fått skriva om sin historia. Och dessutom varit tvungen att göra om sin kropp, lära känna den på nytt.
Till alla nyblivna transföräldrar vill jag säga, misströsta och förtvivla i smyg, visa ditt barn att du står bakom hen hela tiden. Låt hen tvivla och vackla öppet, bara stå där och beröm hen som vågar tänka fritt. Endast om du alltid är positiv kommer ditt barn våga anförtro sig till dig. Det är så lätt att börja försöka tala barnet tillrätta, så tvivel i hens själ, för att man är livrädd att hen är helt fel ute, och hen har ju varit så ombytlig och instabil i alla år!. Men häng med i svängarna och lita på att ditt barn kommer att välja rätt väg. Och sist men inte minst: du vänjer dig! Vips har du varit transförälder i tio år och det känns helt naturligt! Sorgen djupt inne i hjärtat får du kanske leva med, det är ingenting konstigt eller fel med det. Kom bara ihåg att den är din att ta hand om!”
/Transmamma, 68 år, Stockholm