Jag är förälder till min älskade son, född i fel kropp. Tyvärr vågade inte vår son berätta något för oss förrän han var fyllda 14 år. Han hade då gått från att ha varit en glad och sprallig unge som älskade spela hockey och innebandy med killarna till att bli nedstämd, bära alldeles för stor kläder, gå framåtböjd, sluta spela sitt älskade hockey för att han i och med puberteten inte kunde byta om tillsammans med killarna, slutade bada, fick självskade beteende mm mm.
I början på 2012 vågade tillslut sonen berätta för oss genom ett sms. Han hade fått tips av en klasskamrat om en transtjej som bloggade och hon hade fått hjälp. Vid den här tiden fanns det i princip ingen info om transgender personer som det finns nu. Vi som föräldrar stod ganska handfallna och visste inte vad vi skulle göra för att hjälpa vårt barn som mådde så dåligt.
Jag kontaktade skolsköterskan som försökte få BUP i kommunen att ta emot vår son. De skyllde på att de inte hade någon med den kompetensen, så istället skickade skolsköterskan in en remiss till Utredningsteamet på Astrid Lindgrens sjukhus i sthlm.
Under sommaren fick min son möjlighet att gå på samtal hos en sköterska på ungdomsmottagningen i kommunen som hade hbtq kompetens. Han mådde lite bättre under den här perioden och fick bla info om att han kunde få byta sitt förnamn om vi föräldrar godkände det, vilket vi gjorde. I starten på klass 8 fick han hjälp av sin mentor att berätta om sitt nya namn och pronomen. Det mottogs bra och både flera av lärarna och eleverna tyckte det var ganska självklart. Min son har under i princip under hela sin uppväxt sett ut som en pojke, lekt med ”pojk”leksaker och haft ett uttryck som uppfattats som just pojke.
Efter ca 4 mån efter att remissen skickades fick vi komma till endokrinologen på sjukhuset. Läkaren där berättade om vad det fanns för möjligheter att hjälpa min son om det skulle visa sig att han får diagnosen transsexuell. Han berättade bla om stopphormoner och sa att de bla använts framgångsrikt en längre tid på barn där puberteten hade börjat alldeles för tidigt och när det sen hade åldern inne så slutade de med stopphormonerna och deras pubertet satte igång.
Min son blev så glad att höra detta eftersom hans mens var något som var så fruktanvärt att ha för honom. Inte bara för att killar inte ska ha sånt, utan framförallt för att han hade smärtor från helvetet de första dagarna han fick mensen. Min son gjorde allt för att hans bröst inte skulle synas och han fick reda på att det fanns något som hette binders som vi såg till att skaffa åt honom.
Innan hade han lindat brösten stenhårt med gasbinda eller använt alldeles för små sportbhar. I samtalet med endokrinologläkaren så blev både min son och jag glada över att han skulle kunna hjälpa honom med att slippa den förhatliga mense, men….. innan dess måste sonen få diagnosen transsexuell. Jag frågade läkaren hur han kunde få den diagnosen, och då svarade läkaren att en psykolog på utredningsteamet måste ge honom klartecken för det. Jag blev lite ledsen och berättade att vi inte ens fått någon kallelse till teamet. Vi fick då ett telefon nummer som vi kunde ringa. Jag ringde ett flertal gånger innan jag fick tag i dom.
Det visade sig då att remissen ”tappats bort”, men de hittade den senare. Sen blev det så att jag ringde 1-2 gånger i veckan och tjatade att min son mådde så dåligt i många veckor innan vi tillslut fick tid hos dem, 7 månader efter remissen kom in.
Innan besöket fick vi förälder varsit papper som vi skull skriva om hur vi upplevt vårat barns uppväxt mm mm. Sonen fick också ett papper att skriva om sig själv mm. Vi klistrade igen kuverten var för sig som det stod i instruktionerna och lämnade dem när vi kom till teamet.
Vi var alla 3 nöjda med första mötet och hoppades nu på fler möten med psykologen för att se om han förhoppningsvis skulle få diagnosen transsexuell. Vi hade fått information om att utredningen skulle ta ca 1 år och sen skulle sonen även ha ”real life experience” i 1 år så han kunde vara 100 på att det här var det han verkligen ville. 3 mån senare fick vi tider hos psykolog som skull utreda sonen och utesluta att det inte fanns fler diagnoser som behövde ställas.
Det visade sig att han bara fick diagnosen transsexuell. 1 år efter att remissen skickats fick han så äntligen börja med stopphormoner. Han fick även möjlighet att gå till en logoped på huddinge sjukhus för att träna sin röst mm.
Jag bör tillägga att min son under hela denna period mådde väldigt psykiskt dåligt och det var inte många dagar jag fick honom till skolan under den här perioden. Han hade så mycket frånvaro att skolan tillslut kopplade in soc för att få honom till skolan, trots att vi försökte följa handlingsplaner och uppgörelser med mentorer och de andra lärarna. Min son har sedan har var väldigt liten haft svårt att visa känslor. Men de gånger jag som mamma fick panik över att han inte gick till skolan trots att det är skolplikt och min plikt som förälder att se till att han kom dit, så slutade det med att jag ringde och frånvaroanmälde honom ändå. De gångerna skrek han och grät.
De orden han sa gick rakt in i mitt hjärta – mamma, hur skulle du känna dig om du stod naken och tittade dig i spegeln och se en kropp som inte är din?Jag ska inte ha några jävla bröst och jag vill ha en snopp, inte en jävla snippa. Stopphormonerna gjorde att sonen mådde lite bättre ett tag och var oftare i skolan. Han passerade som kille i alla sammanhang, men hade jobbigt i idrotten med ombyte etc. Skolan hjälpte till med olika lösningar så gott det gick.
Under sommarlovet ordnade rfsl roslagen ett transläger i vår kommun och vår son var överlycklig dessa dagar som han tyckte var de bästa i hans liv. Han och vår familj var även med i ett reportage i DN ang translägret och sonens situation. Han fick förfrågan om det och efter ett tag gick han med på det för han ville visa på att sådana som han finns och att hjälp och stöd finns. Sen gick han in i depression och kunde inte förstå varför det tog sådan tid med utredningen och hur kunde det ta sådan tid. ”real life experience” hade han ju mer eller mindre haft långt innan utredningen startade.
På lägret han hade varit på hade han även hört talas om att man kunde beställa testosteron på nätet och de var ingen fara med det osv. Jag blev livrädd och ville inte att han skulle göra något sådant. Min oro använde jag nu återigen när jag ”telefon terroriserade” utredningsteamet på AS. Tillslut fick han återigen komma på samtal till dem. Nu närmade han sig 16 år och visste att han då kunde få börja med testo och få mastektomi.
Plastikkirurgi vi fick träffa gav min son falska förhoppningar som sa att han skulle få göra mastektomin samma månad han fyllde 16. Han var glad över att få börja med testo och såg fram emot att bli av med de förhatliga brösten. Testo funkade bra, han fick skäggväxt och mörkare röst till stor förtjusning. Mastektomin däremot fick han vänta 6 månader på. För honom hemska månader. När dagen äntligen kom och han vaknade upp och vi föräldrar fick träffa honom så visste vi att vi hade gjort rätt som tillät honom göra operationen. Han log ett strålande leende mot oss efter att ha tittat ner på sin platta bröstkorg.
Åren efter detta har varit en ”transport sträcka” mot könskorrigeringen. Han har fått göra 3 till operationer vid brösten för att de skulle bli så bra som möjligt. Redan tidigt när han ”kom ut” så sa han att han inte ville spara ägg, han ville ta bort allt invändigt som aldrig skulle funnits där från början. Att bli biologosk pappa var inte viktigt för honom. -Jag kan bli pappa på andra sätt! Dessa åsikter har han hållit kvar hela tiden.
Han och vi i familjen har varit med om fantastiska och jobbiga saker som kommit och gått. Han har varit på flera transläger efter det första och även själv haft en föreläsning för högstadieelever om sin erfarenhet, men då i pricip endast tagit upp sånt som kan ge eleverna framtidshopp och positiva saker.
När han fyllde 18 år och äntligen fick skicka in ansökan till socialstyrelsens rättsliga råd om byta av personnummer, (juridiskt kön ), könskorrigering och sterilisering var han så nöjd. Men det tog 8 mån innan han fick nytt personnummer. Bytet medförde massa extra göranden bla banken som krånglade med hans konton, högkostnadsskyddet på apoteket försvann, men jag bråkade tills de fixade det mm mm.Det dök upp prat om att vi föräldrar ev inte var det längre åt sonen som vi måste kolla upp, och enligt skatteverket skull de ha fixat det nu. Vi blev så less på att nästan ingenting flöt på.
Sonen hann ta studenten innan nästa omgång med operationer satte igång. Han hinner fylla 20 år innan han blir erbjuden operation av borttagande av livmoder samt senare även vagektomi. Dessa operationer utfördes på huddinge kvinnoklinik och det kändes olustigt att han låg där även om personalen var otroligt proffsiga i sitt bemötande. Båda dessa operationer medförde tyvärr komplikationer båda gångerna. Några dagar efter första operationen blev det tyvärr ambulanshelikopter till sjukhuset med kraftiga blödningar och efter den andra operationen blev det efter att ha varit hemma några dagar ambulansfärd in pga hemska smärtor som berodde på inre blödningar efter vagektomin.
Sonen har inte ångrat sig ett dugg trots det han har råkat ut för. Så kom då äntligen den dagen han längtat så efter. I december 2018 fick han äntligen sin efterlängtade könskorrigering. Han visste vilken han ville ha och trots att de blev komplikationet även denna gång så ångrar han absolut ingenting.
Han är idag 21 år och var i dagarna och träffade sin kirurg och diskuterade hur de ska gå vidare med de andra lite mindre omfattande operationerna innan sonen är nöjd. Under sonens resa har diagnosen ändrats till könsdysfori ett ord som vi tycker är mycket mer beskrivande. I dag har vi en son som.är väldigt klok, mår relativt bra, otrolig på alla sätt och vis och en förebild för många i hans omgivning. Vi har tittat på dokumentärer, sökt kunskap tillsammans med andra i samma situation, är medlemmar i rfsl, stolta föräldrar mm går på pride och är volontärer på roslagen pride. Vi har även ett otroligt stort närverk med andra i liknande situation.
När filmen the danish girl visades så tittade vi på den tillsammans. Efteråt så rann mina tårar över tankarna på min son. I en sekvens i filmen står huvudrollsinnehavaren naken framför en spegel, hon stoppar in snoppen mellan sina ben och trycker ihop sin bröstkorg så att det ser ut som en klyta mellan brösten och ler ett stort leende mot spegeln. I det ögonblicket ser hon ut som en kvinna. Mina tankar är just då på min egen sons situation och jag inser med smärta att detta förfarande är något han överhuvudtaget inte kunde ha gjort när han kropp var en kvinnas. Jag älskar min son så högt liksom hans syskon. Men han och vi har fått kämpa något så kopiöst för att han ska få vara den han är, och vi är så tacksamma att han finns i livet idag. Det har krävts gråt, ilska, en kämparanda utan dess like och massor med kärlek, kärlek och mer kärlek. Min berättelse innehåller så mycket mer än det jag lyckats få ner här. Men detta får vara nog. Det här var min berättelse #mintranshistoria #transammans