Könsdysfori är att känna obehag och lidande på grund av att din könsidentitet inte stämmer överens med könet du tilldelades vid födseln. Det kan leda till begränsningar i vardagen, som att du undviker vissa situationer eller platser. Det kan även påverka din psykiska hälsa negativt. Könsdysfori kan vara kroppslig, som att känna obehag över hur din röst låter eller att känna att personen i spegeln inte matchar med vem du faktiskt är. Den kan även vara social, som att få ont i magen eller uppleva ångest när andra använder fel namn och pronomen. Alla transpersoner upplever inte könsdysfori.
Könsbekräftande vård och behandling innebär att minska könsdysfori genom att förändra kroppen och hur andra uppfattar dig. Tidigare kallades denna vård ofta för könskorrigering eller könsbyte.
För många är även ändring av juridiskt kön en viktig förändring för att minska könsdysfori och kunna leva som den man är. Det krävs intyg från vården för att få ändra juridiskt kön, men det finns inga krav på att ha genomgått könsbekräftande behandlingar.
Att söka könsbekräftande vård för könsdysfori innebär att komma i kontakt med en könsdysforimottagning för en utredning. Här är de första stegen för att komma igång:
Nedan kan du läsa mer utförligt om de olika stegen.
Första steget i att få könsbekräftande vård är att genomgå en könsdysforiutredning. För att påbörja en könsdysforiutredning behöver du inte vara helt säker på hur du identifierar dig eller om och hur du vill förändra din kropp. Syftet med utredningen är att försöka förstå din upplevelse och komma fram till om det är just könsbekräftande vård som du behöver för att må så bra som möjligt både nu och i framtiden. En del personer är väldigt säkra redan innan man börjar utredningen, medan andra blir det under utredningens gång. Du kan söka utredningen oavsett om du är kille, tjej, ickebinär eller osäker på din könsidentitet. Om du är väldigt osäker på om du är transperson är det dock bättre att först utforska din könsidentitet mer, till exempel genom samtal med kurator, för att landa lite mer i dina tankar innan du påbörjar utredning hos en specialiserad könsdysforimottagning.
Utredningen görs av team med specialistkunskap om könsdysfori. Utredningsteamen finns i Stockholm, Uppsala, Umeå, Göteborg, Malmö och Linköping. Det är ett fritt vårdval och kan du kan söka dig till vilken mottagning som helst. Men om du väljer en annan än den som din region har avtal med behöver du själv bekosta resorna.
Könsdysforiutredningen är en del av den svenska hälso- och sjukvården. Den omfattas, precis som annan könsbekräftande vård, av högkostnadsskyddet vilket betyder att du bara betalar en viss summa för besök eller mediciner under en period på 12 månader. När du har betalat maxsumman kostar vårdbesök och läkemedel ingenting under resten av året. Regler för högkostnadsskyddet finns för varje region på 1177 Vårdguiden, 1177.se.
För att få komma till ett utredningsteam och påbörja en utredning för könsdysfori behöver du en remiss. Det är inte längre möjligt att skriva en så kallad egenremiss, alltså att själv skicka in en blankett till mottagningen. Istället måste remissen skrivas av vårdpersonal med kompetens att bedöma psykiatriska symptom. Oftast skrivs remissen av BUP eller allmänpsykiatrin. I vissa regioner kan du kontakta dem direkt, i andra behöver du gå via din vårdcentral. Om du är under 18 år måste vårdnadshavare informeras om och oftast även samtycka till att remissen skickas.
Längs ner på denna sida finns namnen på och kontaktuppgifter till könsdysforimottagningarna.
När remissen skickats kommer du behöva vänta på en kallelse till utredningsteamet. Väntetiderna kan vara olika långa. Just nu har de flesta mottagningar omkring två-tre års väntetid för ett första besök, och vissa har väntetider på närmare fem år. Väntetiderna beror i första hand på resursbrist.
Om du behöver stöd medan du väntar kan du exempelvis vända dig till elevhälsan, ungdomsmottagning, BUP, vårdcentral, allmänpsykiatrin eller Transammans samtalsmottagning. På vissa orter finns även samtalsmottagningar för hbtq-personer och några RFSL-avdelningar har egna kuratorer.
Utredningen är samtalsbaserad, vilket betyder att du berättar om dig själv, hur länge du funderat på din könsidentitet, vad du tror att du skulle behöva för att må bra, men också om hur du mår och hur livet ser ut i stort. Tankar om tvivel ska också få plats. Du får även fylla i olika skattningsformulär och det är vanligt att screenas för andra tillstånd, som kan utredas vidare vid behov. Det kan bland annat vara olika neuropsykiatriska funktionsvariationer.
Under utredningens gång ska du även få information om olika behandlingars möjliga effekter, risker och biverkningar, och ha möjlighet att ställa frågor om dessa.
Det är vanligt att utredningen pågår genom återkommande besök under ungefär ett år, men den kan gå fortare eller ta längre tid. Utredningen anpassas efter dig och dina behov, och utredningstiden kan därför variera. Den handlar om att både du och vårdpersonalen ska ha en tydlig bild av ditt vårdbehov. Vårdpersonalen vill vara så säkra det går på att du är trygg i din könsidentitet, har förstått vad vården innebär och kan antas leva i denna könsidentitet även i framtiden.
I utredningen ingår besök hos läkare, psykolog och kurator som alla ansvarar för olika delar av utredningen, och det kan vara väntetider mellan de olika momenten i utredningen, vilket gör att utredningen drar ut på tiden.
När du har gått igenom alla steg i utredningen och är fortsatt säker på din könsidentitet kan utredningsteamet ställa en könsdysforidiagnos, vilket ger tillgång till könsbekräftande behandling. Det betyder inte att det är en diagnos att vara transperson, utan handlar om att fastställa ett behov av behandling för att minska könsdysforin. Om du är transtjej eller transkille får du oftast en diagnos som heter F64.0 Transsexualism. Om du är ickebinär är det vanligt att du får en diagnos som heter F64.8 Andra specificerade könsidentitetsstörningar. Orden upplevs ofta som omoderna, och många är kritiska till dessa. Diagnoserna kommer att döpas om under de närmsta åren.
En vanlig oro är om andra tillstånd eller diagnoser kan göra det svårt att få en könsdysforidiagnos eller ens komma till utredning. Det finns dock få tillstånd som hindrar att en utredning kan göras. Däremot gör utredningsteamet en bedömning om du har en tillräckligt stabil situation för att orka genomgå utredning och vård just nu. Att må dåligt är i sig inget hinder för att påbörja en utredning, utan tvärtom är det många som upplever olika typer av psykisk ohälsa. Utredningsteamet kan vid behov se till att du får annan hjälp och stöd. Det är viktigt att du berättar för utredningsteamet hur du mår så att de kan hjälpa dig på bästa sätt. Ibland pausas utredningen om det finns något som behöver tas itu med först. Till exempel om du kommer påverkad till möten med utredningsteamet: då kan behandling för alkohol- eller drogmissbruk behövas först. Det är ett krav att du är närvarande och nykter i samtal under utredningen.
De senaste åren har det pratats mer om könsdysfori och autism eftersom att det är många med könsdysfori som också har en autismdiagnos. Det ena utesluter inte det andra, utan tvärtom verkar det som att autism och andra neuropsykiatriska funktionsvariationer delvis verkar sammanfalla. Det är statistiskt sett vanligare att uppleva könsdysfori om du befinner dig inom autismspektrumet.
Socialstyrelsens rekommendationer för vård vid könsdysfori för minderåriga förändrades för några år sedan. En del könsdysforimottagningar har tolkat det som att man ska vara mer restriktiv med könsbekräftande behandling för omyndiga som samtidigt har en autismdiagnos. Det är dock viktigt att känna till är att även om flera mottagningar har blivit mer restriktiva med att påbörja behandlingar för minderåriga ska du alltid ha möjlighet att få ditt vårdbehov utrett: att neka utredning enbart baserat på AST (autismspektrumtillstånd) är en form av negativ särbehandling som inte är tillåten. Däremot är utredningen ofta lite längre och du kan behöva vänta med vissa behandlingar tills du blivit myndig eftersom vården kan ha svårare att avgöra vad de tror blir bäst för dig.
Alla som börjar utredning får inte en könsdysforidiagnos. Målet med utredningen är att komma fram till om du upplever könsdysfori eller inte, och alla gör inte det. Ofta är du själv och utredningsteamet överens om denna slutsats, men om ni inte är det har du rätt till en ny bedömning hos ett annat utredningsteam. Utredningsteamet ska informera dig om detta i samband med att de meddelar att de beslutat att inte ställa en könsdysforidiagnos och de ska – om du vill – skicka ditt ärende vidare till en annan könsdyforimottagning för en så kallad second opinion.
När du fått en diagnos kan du få olika könsbekräftande behandlingar. Behandlingarna syftar till att minska könsdysfori och det är individuellt vilka behandlingar du behöver. Det finns inget krav på att tacka ja till alla behandlingar utan det är ditt vårdbehov som styr. Behandlingarna skiljer sig lite åt beroende på hur din könsdysfori tar sig uttryck och vilket kön du tilldelades vid födseln. När vissa behandlingar kan ges påverkas även av din ålder: det är till exempel ovanligt att få hormonbehandling före 16 års ålder och det är i lag reglerat att du måste vara minst 18 år för att göra underlivskirurgi. Om du är under 23 år krävs synnerliga skäl till att ta bort könskörtlar (testiklar och äggstockar).
Tillgängliga behandlingar:
Läkaren som ansvarar för din könsdysforiutredning skickar remisser till de specialister du behöver träffa, som till exempel:
Vårdpersonalen du träffar ska informera om hur vården går till, och även kunna ge dig en tydlig bild av möjliga resultat av behandlingen, inklusive eventuella risker och biverkningar.
Det finns idag (år 2025) två olika könsdysforidiagnoser: transsexualism (ges oftast till binära transpersoner, det vill säga transmän och transkvinnor) och andra specificerade könsidentitetsstörningar (ges oftast till ickebinära). Att det är två olika diagnoser ska inte påverka vilken vård du kan få eftersom all vård syftar till att minska könsdysfori. Det som ska spela roll för behandlingarna är istället hur könsdysforin tar sig uttryck.
Könsbekräftande vård i Sverige dokumenteras i ett kvalitetsregister som kallas för Könsdysforiregistret, och som ligger till grund för att utveckla vården för personer med könsdysfori. Uppgifterna som samlas här visar vilka utrednings- och behandlingsmetoder som ger bäst resultat och nytta för personer som söker vården. Ju fler som är med, desto säkrare blir resultaten. Informationen som samlas här skyddas av stark sekretess.
Transammans är en av de transorganisationer som sitter med som patientrepresentanter i en styrgrupp för Könsdysforiregistret, men har inte tillgång till uppgifterna i registret. Istället handlar Transammans roll om att ge input på språk på hemsidan, eller vilka områden som kan vara särskilt viktiga att följa upp. Uppgifterna i registret hanteras av vårdpersonal. I styrgruppen sitter (förutom representanter från olika transorganisationer) personer som jobbar inom den könsbekräftande vården, varav flera arbetar med att forska och/eller utveckla vården. Läs mer om Könsdysforiregistret och hur dina uppgifter hanteras här.
Om du vill ändra juridiskt kön behöver du ansöka om detta Socialstyrelsen.
Reglerna för att ändra juridiskt kön ändrades den 1 juli 2025. Numera gäller följande:
Vården har rätt att ta ut en avgift för att skriva intyg. Frikort gäller inte.
Socialstyrelsen har mycket information på sin hemsida, som mallar för ansökan och intyg. Det är inte ett krav att använda dessa mallar, utan de är tänkta att underlätta för den som ansöker och de som skriver intyg. Socialstyrelsen har även information riktad till all vårdpersonal ska skriva intygen och som personalen kan luta sig mot i sitt arbete. Här hittar du all information hos Socialstyrelsen.
När din ansökan är beviljad av Socialstyrelsen får du ett nytt personnummer tilldelat av Skatteverket. Det är mycket att tänka på i samband med bytet, till exempel kan du behöva starta nya bankkonton eller förnya alla recept som står i ditt gamla personnummer. Du behöver även nya ID-handlingar. Du kan läsa mer om det praktiska hos Skatteverket.
I Sverige finns idag bara två juridiska kön: kvinna och man. Det betyder att du som är ickebinär inte har tillgång till ett juridiskt kön som speglar din könsidentitet. I andra länder finns fler juridiska kön än två, till exempel i Tyskland och på Island. I dagsläget är det svårt att säga när Sverige också får det så, eftersom det krävs att riksdagspolitiker driver denna fråga eller att det kommer domar från exempelvis EU-domstolen som slår fast rätten till ett juridiskt kön bortom den binära normen.
Som ickebinär kan du känna att något av de två juridiska könen som finns idag ändå passar bättre än det andra. Du kan ändra juridiskt kön från kvinna till man, eller tvärtom, om du upplever att det bättre speglar din könsidentitet än det andra alternativet, även om det inte känns helt rätt.
Socialstyrelsen beslutade för några år sedan att viss vård vid könsdysfori ska vara så kallad nationell högspecialiserad vård (NHV). Det är vård som är komplex eller som inte så många söker. Man vill därför samla vården vid färre enheter för att kunna upprätthålla kompetens i hela det multidisciplinära teamet, ha möjlighet att utveckla vården och hålla en god kvalitet på den vård som ges. Det är därför bara i dessa regioner som man kan genomföra en könsdysforiutredning och inleda hormonbehandling.
Det finns flera andra vårdområden som är NHV, inte bara vård vid könsdysfori. Tanken bakom beslutet att göra stora delar av den könsbekräftande vården till NHV är att göra vården mer likvärdig över hela landet, förbättra kvaliteten och att underlätta forskning. Vården följs upp av Socialstyrelsen genom att mottagningarna ska rapportera in hur de arbetar och att de förbinder sig att följa vissa riktlinjer.
Nyligen förändrades även reglerna för ändring av juridiskt kön och underlivskirurgi. Det har minskat viss administration för könsdysforimottagningarna. Lär mer om det under ”Förväntad påverkan på väntetider”.
Tre regioner har fått uppdraget att bedriva vården, och har i sin tur varsin region som samverkanspartner. I praktiken är därmed mottagningarna kvar på samma orter som tidigare. Stockholm har Uppsala som partner, Västra Götaland (Göteborg) har Västerbotten (Umeå), och Östergötland (Linköping) har Skåne (Malmö). Alla mottagningar arbetar med att ta fram ett gemensamt vårdprogram, för att säkerställa att de arbetar likvärdigt och har samma rutiner. Vårdprogrammet ska vara klart våren 2025.
Viss vård vid könsdysfori är inte en del av NHV, exempelvis överkroppskirurgi. Sådan kirurgi kan därför göras i fler regioner än de sex regioner som har tillstånd att ge just könsbekräftande vård. Men könsdysforidiagnos är fortfarande ett krav om vården ska ges inom den offentliga sjukvården.
Förändringen började gälla den 1 januari 2024. Det är för tidigt att säga hur det här kommer påverka väntetiderna, men förhoppningsvis blir de kortare. Du kan läsa mer om beslutet på Socialstyrelsens hemsida.
1 juli fick Sverige en ny könstillhörighetslag, som ska göra det enklare att ändra juridiskt kön. Tidigare krävdes läkarintyg och omfattande dokumentation från könsdysforimottagningarna för att personer skulle kunna ansöka om nytt juridiskt kön och underlivskirurgi till den instans som heter Rättsliga rådet. I och med att processen för att ändra juridiskt kön har förenklats, och att beslut om underlivskirurgi numera ingår i övrig könsbekräftande vård behöver inte längre personal på könsdysforimottagningarna sköta denna typ av administration. Det kan innebära att mer tid kan läggas på vård, och mindre på administration, vilket kan minska väntetiderna något.
Det har blivit vanligare att söka privat vård som man bekostar själv, delvis beroende på de långa väntetiderna inom den svenska offentliga vården.
En könsdysforidiagnos som ställts i ett annat land är inte alltid giltig i Sverige: för att den svenska vården ska kunna ta över behandlingen kan de därför vilja göra en könsdysforiutredning från grunden. Ibland kan du få gå före i kön, särskilt om du har en pågående hormonbehandling som ska tas över av svensk vård. Detta gäller dock inte om du bor i Sverige och står på hormoner via en online-klinik utan det gäller främst personer som flyttar till Sverige från ett annat land.
Om du vänt dig till en klinik i ett annat land för hormonbehandling är det bra att känna till att testosteron är ett dopingklassat preparat och att det finns regler för hur mycket testosteron du får föra in i landet. Det är olagligt att föra in för mycket testosteron, även om du har recept.
Det har blivit vanligare att könsdysforimottagningar för minderåriga inte vill utreda unga som påbörjat hormonbehandling privat. Man behöver då antingen sluta med behandlingen för att utredas i Sverige, eller vänta med utredningen tills man fyllt 18 år. Det har även hänt att vårdnadshavare orosanmälts till socialtjänsten för att man sökt privat vård till sitt barn.
Privat vård är inte samma sak som självmedicinering. Privat vård innebär kontakt med privatläkare (i eller utanför Sverige) för kirurgiska ingrepp eller hormonbehandling. Vården ska därmed utföras av någon som har tillräckligt med kunskap om området för att följa upp din hälsa och eventuella biverkningar. Privat vård kan även omfatta exempelvis logopedbesök eller hårborttagning. Självmedicinering syftar istället oftast på att ta hormoner på egen hand, utan att någon sjukvårdspersonal är involverad i vården. Detta innebär större risker.
Det kan vara svårt att avgöra om en privat vårdgivare är seriös eller inte. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har en checklista som kan hjälpa dig att avgöra om det är en seriös verksamhet. Du hittar checklistan här på IVO:s hemsida.
Av olika skäl kan vården ibland inte kännas bra: det kan både handla om bemötandet eller om att vården inte känns rätt. Vården kan även kännas mindre bra på grund av biverkningar eller andra problem som uppstår.
Om du inte är nöjd med bemötandet på mottagningen, patientsäkerheten eller upplever att vården brustit på andra sätt kan du vända dig direkt till mottagningen med ett klagomål. Du kan också vända dig till patientnämnden med olika typer av klagomål. Läs mer på 1177.se.
Om du känner att vården inte var rätt för dig, börjar känna annorlunda eller vill återgå till att leva som könet som tilldelades vid födseln ska du i första hand vända dig till den könsdysforimottagning som ställt diagnosen för stöd och vård. Samma sak gäller om du upplever problem eller oväntade effekter av vården. Om du vill ändra tillbaka till ett tidigare juridiskt kön ansöker du på nytt till Socialstyrelsen. Samma regler gäller som första gången du ansökte, och det krävs alltså ett enklare intyg från vården.
Vad som menas med att vara ”klar” med vården varierar beroende på dina behov. Det innebär också att tiden det tar innan man känner att transitionen (att börja leva i enlighet med sin könsidentitet) är färdig. Men många brukar se sig som ”klara” när man genomgått eller startat upp de behandlingar som man behöver. Om man genomgår kirurgi är det vanligt att behöva göra flera kirurgiska ingrepp, och kroppen behöver tid att läka mellan operationerna. Det är även väntetider för att få komma till kirurgen. Det är därför inte ovanligt att en medicinsk transition är en process som tar 5 år eller mer.
De olika könsdysforimottagningarna har olika rutiner för uppföljning. Några erbjuder uppföljande samtal flera år efter att diagnos ställts.
En vanlig fråga är hur många som ångrar sin könsbekräftande vård. ”Ånger” är ett brett begrepp, som till exempel kan innebära att känna ånger över ett enskilt ingrepp (exempelvis för att resultatet inte blev som förväntat) men inte ånger över transitionen i sin helhet. Ånger kan vara konstant eller periodvis. Eftersom olika studier har olika definitioner av ånger är det svårt att jämföra men en litteraturöversikt från SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) år 2023 konstaterade att en mindre andel (mellan 0 och 4 procent beroende på studie) uttrycker ånger, och som då kan vara konstant eller periodvis. Om man även ångrar sin transition anges inte i studierna.
Begreppet ”detransition” handlar om att återgå till att leva som könet som registrerades vid födseln. Även här har olika studier olika definitioner vilket försvårar jämförelser över tid eller länder. Det är vanligast att det är yttre faktorer som påverkar, exempelvis svårighet att få jobb eller att omgivningen inte accepterar ens könsidentitet, men även inre faktorer kan spela roll (som en förändrad förståelse för ens könsidentitet). Ånger och detransition är därmed inte samma sak.
Om du har behov av vård eller stöd kopplat till ånger eller detransition kan du vända dig till en könsdysforimottagning, oavsett vilken typ av ånger du upplever och oavsett din syn på din könsidentitet.
Om du står på hormonbehandling är denna behandling ofta något som pågår genom hela livet (om du vill ha kvar effekterna av behandlingen). Du får därför lämna blodprov återkommande genom livet för att följa hur du mår och vid behov justera dosen.
Att söka vård för könsdysfori kan vara en lång process, men könsbekräftande vård kan vara avgörande för att förbättra livskvaliteten. Såväl könsdysforiutredning som efterföljande behandling ska utgå från individens behov, och varierar därmed från person till person.
Merparten av den könsbekräftande vården som bedrivs inom den offentliga hälso- och sjukvården utförs av personal med specialistkompetens inom området. Personalen bör tydligt informera om möjliga effekter och biverkningar. Vården ska även följa gällande lagar och regler.
Du kan läsa mer om vården hos Socialstyrelsen, på Vårdguiden 1177 eller på RFSL och RFSL Ungdoms hemsida transformering.se.
Flera av könsdysforimottagningarna har även egna hemsidor med information. Här hittar du kontaktuppgifter till alla könsdysforimottagningar: